Låta bli? Jag?
Noep, det kunde jag inte! Och gott var det!
Är jag på G? (Ett riktig gnälligt inlägg! Varnar härmed alla läsare!)
Vågar inte riktigt hoppas och skrika hurra än. Men en promenad igår och träning på gymmet i morse får mig att känna att jag är lite på gång igen... Hipp hipp hurra till mig själv!
Här kan ni alla hoppa över läsningen för det är en riktig "tyck-synd-om-mig"-text :P
Det sjuka är att jag blir svagare i mig själv. Vilket betyder att jag inte står emot de "påtryckningar" som uppstår i vardagen. Jag orkar liksom inte tjata om hälsa och mat hur mycket som helst... Om jag ska ta ett exempel: när jag kommer hem trött och sliten en tisdag (när jag jobbar till 17) och maten står på bordet så är det ju inte rätt av mig att gnälla över att det är "fel" slags mat för mig! Eller hur? Hur illa är inte det när någon har ansträngt sig och lagat mat och jag börjar klaga? Nej det gör jag bara inte utan istället så kniper jag ihop och äter (för jag orkar ju inte ställa mig att laga mat själv heller). Och resultatet som blir av att jag äter det som familjen äter är +15(!)kg... Jag har triggat igång mitt sockerberoende igen och jag äter inte alls som jag ska. Och det är ingen annans fel än mitt. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan utan det är mer alla omständigheter runt omkring som gör att jag inte orkar kämpa! Vem orkar, eller rättare sagt, jag orkar inte vara den som hela tiden sätter stopp och tjatar om att vad vi ska köpa hem och inte. Oj då jag köpte fel är en stående replik i vårat kök tyvärr. Men det är helt och hållet upp till mig om jag ska må bra helt enkelt... Det som också skrämmer mig är ju att eftersom jag går upp i vikt av att äta lika som familjen, är det då rätt kost för mina barn? Kommer dom ha lika kämpigt som mig om 10 år?
Nej jag måste nog gå tillbaka och vara den tjatkärring som jag inte vill vara men som i alla fall kommer rädda mina barn från framtida bekymmer. Men det är inte kul vill jag lova... Kanske får jag ett tack om sisådär 20 år. Eller så får jag ett: jag skulle ha lyssnat på dig mamma...
Hur gör man sin röst hörd utan att vara tjat-, gnäll-, drygkärring? Om någon har lösningen så snälla dela med dig till mig för jag vill verkligen inte behöva tjata och säga samma sak om och om igen!
Nu har jag gnällt färdigt denna VAB-dag och härmed deklarerar jag mig besegrad och bestämmer istället att detta är en bra dag! Kram alla
Här kan ni alla hoppa över läsningen för det är en riktig "tyck-synd-om-mig"-text :P
Det sjuka är att jag blir svagare i mig själv. Vilket betyder att jag inte står emot de "påtryckningar" som uppstår i vardagen. Jag orkar liksom inte tjata om hälsa och mat hur mycket som helst... Om jag ska ta ett exempel: när jag kommer hem trött och sliten en tisdag (när jag jobbar till 17) och maten står på bordet så är det ju inte rätt av mig att gnälla över att det är "fel" slags mat för mig! Eller hur? Hur illa är inte det när någon har ansträngt sig och lagat mat och jag börjar klaga? Nej det gör jag bara inte utan istället så kniper jag ihop och äter (för jag orkar ju inte ställa mig att laga mat själv heller). Och resultatet som blir av att jag äter det som familjen äter är +15(!)kg... Jag har triggat igång mitt sockerberoende igen och jag äter inte alls som jag ska. Och det är ingen annans fel än mitt. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan utan det är mer alla omständigheter runt omkring som gör att jag inte orkar kämpa! Vem orkar, eller rättare sagt, jag orkar inte vara den som hela tiden sätter stopp och tjatar om att vad vi ska köpa hem och inte. Oj då jag köpte fel är en stående replik i vårat kök tyvärr. Men det är helt och hållet upp till mig om jag ska må bra helt enkelt... Det som också skrämmer mig är ju att eftersom jag går upp i vikt av att äta lika som familjen, är det då rätt kost för mina barn? Kommer dom ha lika kämpigt som mig om 10 år?
Nej jag måste nog gå tillbaka och vara den tjatkärring som jag inte vill vara men som i alla fall kommer rädda mina barn från framtida bekymmer. Men det är inte kul vill jag lova... Kanske får jag ett tack om sisådär 20 år. Eller så får jag ett: jag skulle ha lyssnat på dig mamma...
Hur gör man sin röst hörd utan att vara tjat-, gnäll-, drygkärring? Om någon har lösningen så snälla dela med dig till mig för jag vill verkligen inte behöva tjata och säga samma sak om och om igen!
Nu har jag gnällt färdigt denna VAB-dag och härmed deklarerar jag mig besegrad och bestämmer istället att detta är en bra dag! Kram alla
Ont i huvudet :(
Tråkigt att vakna med huvudvärk! Men inget som inte lite panodil kan råda bot på (hoppas jag)...
Har börjat på ännu en kur av Prenet idag! Måste sätta stopp innan det går för långt! Önska mig lycka till för jag vill inte mer efter det här. Helt sjukt att jag inte kan äta normalt utan att lägga på mig massa kilon! Men jag vet att jag inte ätit normalt egentligen utan lagt till väldigt onormala ovanor efter den normala måltiden... Skyll sig själv!
Måste få in vanan att äta rätt så jag inte behöver tänka på det nå mer! Inte behöva känna att man måste förklara sig både hemma och på jobbet. Tror jag tycker det är jobbigast faktiskt. Att man måste förklara varför man inte vill ha tårta, varför man tar en "drink" till lunch istället för mat, varför man inte vill att chips och godis ska finnas i skafferiet osv.... Men det handlar ju om mig själv. Måste ju komma över min egen känsla och kunna stå emot påtryckningar utifrån. Har gjort det förut och kan göra det igen. Men gnälla kommer jag göra för jag tycker det är skitdrygt att behöva tjata och säga samma sak om och om igen.... Nej köp inte hem dom flingorna, chipsen, godiset, smaksatta yoghurten, juicen, halvfabrikaten, vetemjölslimporna, bla bla bla.... tjat tjat tjat...
Så där ja! Det var dagens gnäll och dagens outning... Nu vet ni att jag misslyckats återigen med vikten och att jag återigen måste ta tag i mig själv! Som tur är har jag inte slutat träna helt så den biten är inte så jättejobbig att börja med i alla fall. Men jag ska öka på intensiteten lite!
Så som sagt önska mig lycka till så får vi se hur det går!
Idag ska vi göra pastasallad av den stackars kycklingen som blev kvar igår (hade ju köpt två!). Men vi tänkte inte visa vår kära son det idag! Tänkte han skulle få komma över gårdagens upptäckt först... Får se hur det går, om han vill äta överhuvudtaget! Jag, som sagt, tänker ju inte äta alls utan hålla mig till kuren ett tag till. Svårt att förklara för barnen varför jag inte tycker att jag duger som jag är och inte äter men jag får väl berätta för dom att jag inte lyssnade på min mamma när jag var liten och därför väger lite för mycket på grund av det ;-)
Idag är en bra dag (inte för kycklingen dock)! Kram alla
Har börjat på ännu en kur av Prenet idag! Måste sätta stopp innan det går för långt! Önska mig lycka till för jag vill inte mer efter det här. Helt sjukt att jag inte kan äta normalt utan att lägga på mig massa kilon! Men jag vet att jag inte ätit normalt egentligen utan lagt till väldigt onormala ovanor efter den normala måltiden... Skyll sig själv!
Måste få in vanan att äta rätt så jag inte behöver tänka på det nå mer! Inte behöva känna att man måste förklara sig både hemma och på jobbet. Tror jag tycker det är jobbigast faktiskt. Att man måste förklara varför man inte vill ha tårta, varför man tar en "drink" till lunch istället för mat, varför man inte vill att chips och godis ska finnas i skafferiet osv.... Men det handlar ju om mig själv. Måste ju komma över min egen känsla och kunna stå emot påtryckningar utifrån. Har gjort det förut och kan göra det igen. Men gnälla kommer jag göra för jag tycker det är skitdrygt att behöva tjata och säga samma sak om och om igen.... Nej köp inte hem dom flingorna, chipsen, godiset, smaksatta yoghurten, juicen, halvfabrikaten, vetemjölslimporna, bla bla bla.... tjat tjat tjat...
Så där ja! Det var dagens gnäll och dagens outning... Nu vet ni att jag misslyckats återigen med vikten och att jag återigen måste ta tag i mig själv! Som tur är har jag inte slutat träna helt så den biten är inte så jättejobbig att börja med i alla fall. Men jag ska öka på intensiteten lite!
Så som sagt önska mig lycka till så får vi se hur det går!
Idag ska vi göra pastasallad av den stackars kycklingen som blev kvar igår (hade ju köpt två!). Men vi tänkte inte visa vår kära son det idag! Tänkte han skulle få komma över gårdagens upptäckt först... Får se hur det går, om han vill äta överhuvudtaget! Jag, som sagt, tänker ju inte äta alls utan hålla mig till kuren ett tag till. Svårt att förklara för barnen varför jag inte tycker att jag duger som jag är och inte äter men jag får väl berätta för dom att jag inte lyssnade på min mamma när jag var liten och därför väger lite för mycket på grund av det ;-)
Idag är en bra dag (inte för kycklingen dock)! Kram alla
