Galet...

...vad jag saknar min man! Saknar det där med att bara plocka upp telefonen och ringa för att berätta något roligt eller jobbigt eller vad f*n som helst ;-) Ja ja, han är snart hemma igen...

Kan ju berätta för er istället om äventyret som vi fick igår på väg hem från Uppsala!

Skjutsade hem min kära mamma till skogen i Edshammar för att sen åka vidare åt fel håll en bit för att inta lite kvällsmiddag på Max. Gott var det och vi var alla nöjda och glada när vi satte oss i bilen för att åka åt rätt håll hemmåt!




Jag slängde ur mig frågan, som jag brukar (tror jag, eller var det intuitionen), om vi har med oss allt? Mobiler och så...

Fick ett jakande svar från alla (till och med Albin) men inte från Madde!! Hon hade lagt mobilen i skon(?) och nu kunde hon inte hitta den!! Jag som hade åkt åt rätt håll fick minsann vända och åka åt fel håll igen! Tjejerna gick ur och letade men en hysterisk Madde kom ganska snart tillbaka... Lämnade Albin kvar i bilen (galet jag vet) och gick in för att hjälpa till.

Väl därinne så kom det en kille fram och fråga om vi letade efter något. Jag som inte riktigt är bekväm med främlingar börjar slingra mig lite men talar i alla fall om att min dotters mobil är borttappad. Vad är det för nummer frågar han med sin mobil i högsta hugg och efter lite tjat och övertalning från honom så ringde han upp - och får svar! Han säger lite barskt till personen i telefonen: "Ja hej det här är Per. Mobilen du svarar i är upphittad - HOPPAS JAG!" Och sen börjar han förvirrat titta sig omkring samtidigt som han säger: "Är det Örjan??" Hahaha, galet nog så är det hans kompis som sett att det lyste på marken utanför Max och plockat upp mobilen och svarat!

OMG! Vad är oddset??

Så ja, med en grinande men överlycklig Madde och en stolt syster som självklart tog åt sig äran (eftersom hon var med så hade vi tur :D) så kunde vi gå tillbaka till bilen och fortsätta återigen åt rätt håll...

Galet som sagt. Och jag längtade efter min gubbe så otroligt mycket just där och då (ja nu med) men det gick ju bra ändå...

I övrigt var gårdagen som sagt riktigt mysig och bra. Jag bara älskar att få träffa de mina och få umgås lite. Det är så galet mycket kärlek som finns och det är så underbart. Tack alla mina underbara för en trevlig dag! Jag hade ingen kamera med så ni som vill får istället kika in hos min syster Katarina och kolla in bilderna där...

Idag är en underbart bra dag! Puss och kram


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0