Det sjuka är att jag blir svagare i mig själv. Vilket betyder att jag inte står emot de "påtryckningar" som uppstår i vardagen. Jag orkar liksom inte tjata om hälsa och mat hur mycket som helst... Om jag ska ta ett exempel: när jag kommer hem trött och sliten en tisdag (när jag jobbar till 17) och maten står på bordet så är det ju inte rätt av mig att gnälla över att det är "fel" slags mat för mig! Eller hur? Hur illa är inte det när någon har ansträngt sig och lagat mat och jag börjar klaga? Nej det gör jag bara inte utan istället så kniper jag ihop och äter (för jag orkar ju inte ställa mig att laga mat själv heller). Och resultatet som blir av att jag äter det som familjen äter är +15(!)kg... Jag har triggat igång mitt sockerberoende igen och jag äter inte alls som jag ska. Och det är ingen annans fel än mitt. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan utan det är mer alla omständigheter runt omkring som gör att jag inte orkar kämpa! Vem orkar, eller rättare sagt, jag orkar inte vara den som hela tiden sätter stopp och tjatar om att vad vi ska köpa hem och inte. Oj då jag köpte fel är en stående replik i vårat kök tyvärr. Men det är helt och hållet upp till mig om jag ska må bra helt enkelt... Det som också skrämmer mig är ju att eftersom jag går upp i vikt av att äta lika som familjen, är det då rätt kost för mina barn? Kommer dom ha lika kämpigt som mig om 10 år?

Nej jag måste nog gå tillbaka och vara den tjatkärring som jag inte vill vara men som i alla fall kommer rädda mina barn från framtida bekymmer. Men det är inte kul vill jag lova... Kanske får jag ett tack om sisådär 20 år. Eller så får jag ett: jag skulle ha lyssnat på dig mamma...

Hur gör man sin röst hörd utan att vara tjat-, gnäll-, drygkärring? Om någon har lösningen så snälla dela med dig till mig för jag vill verkligen inte behöva tjata och säga samma sak om och om igen!

Nu har jag gnällt färdigt denna VAB-dag och härmed deklarerar jag mig besegrad och bestämmer istället att detta är en bra dag! Kram alla